Lärarlaget vågade. Alla vann!

Känslor. Men utan ord. Lärarna vågade och vann. – Vi har rivit staketet för kreativt arbete, säger Anneli Wärme, klasslärare i Hammarlundens skola på Hammarö.

Att spela in stumfilm var bäst av allt. Nytt, oväntat och bara så himla kul. Det berättar killarna bakom Frisören, filmen som nyss rullat i rutan.
– Vi fick en snabb idé. Skrev manus och repeterade och jobbade som bara den. Jonathan Seger summerar, Jerker Åberg och Marcus
Carlsson fyller på med detaljer. Att agera ordlöst framför kameran var enklare än de hade trott.
– Man kan visa så mycket med kroppen.
Känslor demonstreras. Därute på asfalten i övre hörnet av tennisplanen gestaltas glädje och sorg, ilska och rädsla. Kreativiteten är omedelbar och berättarlusten stor.
– När vi höll på som mest framför kameran kände man sig nästan som Chaplin, säger Jonathan. Minnen virvlar och beskrivningen av det stora temaarbetet om känslor har varken början eller slut. Det är som om barnen fortfarande befinner sig mitt i produktionen.
– Men det var inte bara film. Vi hann göra så mycket.
De påminner varandra om drömfångare och lyckofönster, känsloaskar och sorgfigurer, fotografier och collage. Vårterminens onsdagar var bra. Helt klart. Och Felicia Sehalic Glad vet varför.
– Det är roligt att inte bara hålla på med det där vanliga. Man lär sig andra saker och på ett annat sätt. Det behövs omväxling, tycker hon.

Nya uttryck

För lärarna började allt i en försiktig vilja att vara mer kreativa. Inga pennor, ingen läsning. Det vanliga skolarbetet skulle ersättas av andra arbetsmetoder. Barnen skulle under en längre tid få uttrycka sina känslor på ett skapande sätt, tillsammans och över åldersgränserna. Så var tanken. Valet blev människans grundaffekter – glädje, sorg, rädsla och ilska.
– Våra tankar och känslor hör ihop och formar våra liv. Vi ville att barnen skulle lära sig att inga känslor är fel och att alla har rätt till sina egna  känslor.
Anneli Wärme, Susanne Persson, Camilla Hedin och Eva-Lotta Bäck är vana att jobba med tema. Varje onsdag blandar de sina klasser med 70 elever i årskurserna fyra till sex. Arbetslaget har funnit formerna, men tidigare mer för det teoretiska än det kreativa.
– Vi är en trygg arbetsgrupp men just det konstnärliga var inte vår nisch. Vi har inte den där kreativa säkerheten. Därför är glädjen extra stor  över modet att lämna det invanda.
– Att våga och lyckas är en skön erfarenhet.

Viktigt med extra resurser

Möjligheter öppnades när Hammarlundens skola blev en del av Pilotskoleprojektet, som drivs av Region Värmland, Karlstads universitet och Myndigheten för skolutveckling.
– Första gången man gör något sånt här är det viktigt att det finns extra resurser. Ofta finns de på skolan, man behöver sällan gå långt, men man måste ha möjlighet att ta in dem i arbetslaget. Där fanns fritidspedagogen Lotta Håkansson som är duktig på lera.
– Utan henne hade jag inte vågat.
De tekniska filmkunskaperna stod fritidspedagogerna Tino Skoglund och Per Gustavsson för, båda jobbar på Hammarlunden men ingår i andra arbetslag. Att Urban Norlander från Ung kultur på Region Värmland kom och fortbildade lärarna i drama var också en viktig del i helheten.
– Vi fick tips, idéer och framförallt inspiration.
Anneli pratar om kreativa ringar som spridits i vardagen. Hinder som försvann.
– Till exempel drar jag mig inte längre för att jobba med lera. Det gjorde jag förut.
Erfarenheterna från projektet är många och goda. Inte minst avslutningen med vernissage för barnens familjer. Allt arbete som växt fram under nio veckor fanns samlat och intrycket blev överväldigande.
– Det var så härligt.

De tysta barnens chans

Lärarna beskriver de pedagogiska fördelarna av att låta det kulturella och konstnärliga få större utrymme i skolans vardag.
– Det blir andra barn på arenan, säger Anneli. Hon pratar om de tysta och tillbakadragna, om de som har det svårt och tufft, hur de plötsligt kan kliva fram och få andra roller.
Andra arbetssätt medför andra chanser att visa sina förmågor.
– Självförtroenden stärks.
Hon har också sett hur dolda känslor plötsligt får ta plats. Starkaste minnet står kvar i klassrummets skåp. En liten böjd lergubbe i keps.
– Det är morfar.
En älskad morfar som tyckte om att fiska och som alltid hade kepsen på, med skärmen uppvikt. Han fick cancer och valde att själv avsluta sitt liv.
– Han låg hos mig tills jag somnade den där kvällen.
För Johan blev skolans temaarbete ett sätt att äntligen möta sin sorg.
– Alla andra gjorde kors och gravar. Jag gjorde morfar, berättar han.
Att lergubben står kvar där i skåpet känns bra.
– Jag vill nog ha det så, säger han.

TEXT OCH FOTO: Helena Söderqvist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: