Berättarprojekt

Emelie berättar om Marie, Marie berättar om Emelie … … och Gunnar lyssnar på alla. Så väcks berättarlusten.

Först modeller av en farfar, en Ture och en mysig moster.
Sen Gunnar Ericsons uppmärksamma öron som lyssnar – spelar in.
Välkommen in i Berättarprojektets spännande värld.

Fokus på de unga

Först var idén att dokumentera de gamla värmlänningarnas skrönor och berättelser. I slutänden blev det precis tvärt om.
När Värmlands Museum förverkligade sitt berättarprojekt så hamnade fokus på de unga. Runt omkring Gunnar surrar 17 stycken 10–11-åringar. Vi är i Sörmarks friskola, knappt två mil norr om Torsby. För det var här, bland länets unga, som han till sist hamnade.
– Istället för att börja besöka ålderdomshem så bestämde vi oss för att ta tag i det berättande som finns idag.

Tio skolor ingår just nu

Projektet startade under hösten 2002. Pengarna fick museet av Statens Kulturråd. Tio skolor runt om i Värmland fick möjlighet att delta i projektet. Främst skolor i västra och norra delarna av länet. I en del klasser skrev man berättelser. I andra låter man konstnärligt skapande och berättande flyta ihop. Som på dagens lektion i Sörmark. Vit-kletiga händer geggar gips på trästommar. Sakta växer konturerna av människor fram. Uppdraget har varit att modellera fram en figur av någon som betytt mycket för eleven. Hos någon blir det en snäll farfar. Hos en annan en moster från Göteborg. Desiree Jansson har fastnat för sin 4 månader gamle kusin Tage.

Populär ex-fröken

Emelie Olssons docka är faktiskt kusligt likt kompisen Marie som står bredvid. Och mycket riktigt.
– Det är Marie. Vi gör mycket tillsammans. Vi är i skogen, går på promenader och pratar. Också har vi ett band tillsammans också, Teddygirls, säger hon, kikar på Marie, och båda fnissar ett sånt riktigt bästisfniss. Vid bordet bredvid sitter Erika, Julia, Ida och Sara. De har alla fastnat för samma figur.
– Det är vår förra fröken.
Varför just hon?
– Vi ville inte att hon skulle flytta ifrån oss ner till Karlstad.

Allt spelas in på band

I klassrummets tysta hörn har Gunnar parkerat sig och sin bandspelare. När elevernas skapelser är klara får de komma dit, en och en, och berätta om sin figur. Allt spelas in. Och trots dataspel och tv-ålder – lusten till berättandet finns.
– Berättandet är lockande och intressant för dem, men det är inte självgående. Det går inte att trycka på en knapp. Min roll är att försöka ge inspiration. Kanske de genom det här törs ta kontakt med äldre som kan komma till skolorna och berätta. På så vis kan det bli ett generationsmöte.

text och foto:
Susanne Wibert
Dockorna och eventuellt en del av inspelningarna ställdes ut på Värmlands Museum under hösten 2003.
Vill du veta mer om Berättarprojektet, kontakta Värmlands Museum.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: